Såg ett inslag på nyheterna igår om dun-industrin (främst gås) och hur plockningen faktiskt går till på många ställen. Fåglarna är levande och det är ingen bedövning eller någonting inblandat. Någon van plockare, som inte ser gåsen som något annat än en källa till pengar, håller den stackars fågeln med sina inövade grepp samtidigt som hon rycker av allt värdefullt dun. På inslaget var det enda man hörde fåglarnas skrik som var fyllda med skräck och panik. När plockningen var över fanns det många fåglar som hade stora öppna sår men det var inget större problem enligt arbetaren. Det var bara att sy ihop på plats. Även det utan bedövning. Nya skrik.

Nu kanske man tänker att den här sortens dunplockning såklart inte sker i Sverige. Och det gör den inte. Men dunen som kommer från denna sorts plockning skickas till Sverige. Jysk, Åhlens och Sängjätten är bara några av de som säljer dunprodukter från denna sjuka industri. Och vi köper. Jag köper. Jag har faktiskt duntäcke och dunkudde just från Jysk. När jag tittade på inslaget igår var jag helt tagen men när jag tittar på mitt täcke så har jag så himla svårt att relatera det till det jag nyss sett. Mitt täcke har jag ju haft i tusen år och det är ju bara till för att värma mig. Visst, det kommer ut lite fjädrar då och då som från alla andra duntäcken men jag kan inte koppla det till något som har varit levande. Skulle jag där emot köpa ett täcke nu så skulle jag absolut inte handla det på Jysk eller någon av de andra affärerna jag hörde om. Det skulle kännas fruktansvärt att främja den sjuka dun-handeln. Men det är på något konstigt sätt mycket lättare att koppla ihop en ny vara med det som händer. Täcket jag har hemma köpte vi ju innan vi visste att det var så här.

Är det bara jag som är konstig och ser det på detta viset?



Bild: TV4 / SvD